År 2018

1. Hur har 2018 varit?
Omtumlande och inget annat år likt.

2. Tror du att 2019 kommer att bli bättre? 

Tror att 19 blir minst lika spännande och fantastiskt.

3. Blev du kär i år?

Dubbelt upp.

4. Vilket datum från 2018 kommer du aldrig att glömma?

29 maj då vår fantastiska Frans föddes!

5. Vad var din största framgång 2018?

Att klara av förlossningen, som till en början skrämde mig så. Jag hade inget annat val än att lita på vården, kroppen och psyket. Och i  backspegeln är jag så galet stolt och imponerad av mig själv och min kropp. Det gick!

6. Vad spenderade du mest pengar på?

Bebisprylar

7. Vad gjorde dig riktigt glad?

Frans, som varje dag får mig att uppleva glädje, ödmjukhet och sprängande kärlek! Och alla fina människor som vi har omkring oss i vårt liv. Är så tacksam för det.

8. Vilka sånger kommer du att minnas från 2018?

Imse vimse spindel

You are the beginning- The soundtrack of our lives 

9. Vilka har du umgåtts mest med?

Frans, Oscar och övrig familj 

10. Bästa minnet från 2018?

Målbilden i Botaniska

11. Är det något du saknar från 2018 och vill ha 2019?

Att kunna njuta av sommaren fullt ut, utan att ängslas över uttorkad bebis, magnkip och läkning efter förlossning. Sommaren 2019 ska jag bada i havet fler gånger än fingrarna på två händer. Så snälla, kan sommaren bli lika fin som den vi lämnade bakom oss?!

12. Vad önskar du att du gjorde mer?

Stått på mig mer när amningsmaffian gick igång

13. Vad önskar du att du gjorde mindre?

Ängslat mig

14. Årets favorit TV program/serie?

-Vår tid är nu

15. Vad vill du säga till dig själv inför 2019?

Ta vara på varje dag. Tiden går alldeles för fort med bebis. Har fått lära mig att klyschan är sann. 

Hjärtesnurparen

Vet inte riktigt hur jag ska kunna sammanfatta de senaste 4 månaderna.
Frans är i alla fall här och livet vi lever nu är något helt annat än tidigare.

Vid midnatt den 29 maj, bara någon minut efter BF-dagen, gick vattnet. Eller om det var slemproppen. Jag hängde inte riktigt med. Värkarna satte igång någon timme senare. Åkte till Varberg strax efter 04. När vi kom fram till BB var jag redan så pass öppen att vi begav oss rätt in till förlossningssalen. Min smärttröskel är tydligen helt sjuk? Förlossningen är något att det galnaste jag varit med om. Vilken styrka vi kvinnor besitter ändå. Och vilka enorma krafter kroppen har! Jag och lustgasen blev goda vänner, nästan så jag hade lite svårt att slita mig från den nya bekantskapen. Vilket märkena runt munnen bevittnade om i några dagar efteråt.

Slutligen; kl 10.29 den 29 maj tittade vår Frans ut! Vilken mäktig känsla att få upp det lilla knytet på bröstet.

(Att moderkakan sedan inte ville lossna och komma ut är en historia vi får ta en annan gång).

Nu är vi tre. Och vad sjukt rika vi känner oss. Och vad underbart det är att bli kär på nytt för varje dag som går. Hjärtat svämmar över och vill liksom bara explodera, gång på gång.

BF

Dagen är här! Men än så länge inga direkta tecken på att det är dags (bortsett från små aningar av mensvärk). Så chansen att vi får möta vår bebis idag finner jag föga trolig. Längtan och spänningen är dock stor nu! Vem är du lille vän? ❤

Målaren blir i alla fall färdig idag, kul! Vitt hus med grafitgrå dörr. Skönt att få allt på plats och slippa ducka undan fönstren. Har varit aningen påfrestande att ha han hängandes här, har fått fly huset på dagarna.

Galet varmt har det varit också! Högsommarvärme 3 veckor i rad. I MAJ. Hur sjukt?!

Vandrat strandpromenad, solat på holmen, släktträffat, tacokvällat på solig balkong, trädgårdsfixat, firat mödrar, inredningsplanerat, osv.

Jag är färdig nu.

Att smälta bort

Sommaren är här. Har varit över 25 grader flera dagar i rad. Och som det ser ut nu kommer det att fortsätta så. Fantastiskt härligt men hårt att inte kunna njuta av det fullt ut. Det där med stekande sol och värme i kombination med att vara höggravid är nämligen sådär. Vet inte riktigt vart jag ska göra av min kropp ibland...

Dagarna rullar hur som helst på. Nu är det ynka 12 st kvar till BF. Hur galet är inte det? Känner mig allt annat än redo. Men det blir man väl kanske aldrig? Men tänk att äntligen få hålla vår lille i famnen. Det är den högsta önskan just nu.

Sista tiden har det bla varit matmarknad på torget, grillkvällar, bästis-häng, ESC-vecka (rätt låt vann, typ), namngivning för älskade Konrad och annat fint. Känner att jag behöver varva ner nu och bromsa schemat. Finns inga do's kvar i alla fall, så bara den tanken lugnar mig. Dock hänger det en målare utanför vårt fönster som stressar mig en aning. Han förvandlar visserligen vårt hus från grått till vitt och det är ju glädjande i sig 😊

Nu ska jag fortsätta smälta bort lite och kanske trycka i mig en glass.

Vår, när den är som bäst.

Vilken grym helg vi hade. Sol, värme och knoppar som slog ut. Jag och Oscar flydde städdagen i området och tog oss in till brottsplatsen där vi planerade bröllop för ett år sedan, dvs Trädgårdsföreningen och vårt älskade Palmhus. Det känns faktiskt som vårt ställe. Fint att uppleva det igen, har inte satt vår fot där sedan den 7 juli. Tog, precis som under vårt planerande, en fika på Rosencafét och flanerade runt i den gröna parken. Känslan i Göteborg denna dag var densamma som att möta våren i vilken storstad som helst i Europa. Ganska svårslaget, livet är liksom sjukt bra i det läget. Satte oss på en servering vid en stekig, röd stuga och tog en öl (alkoholfri för mig, dårå) i solen. Det gäller att ta vara på de där stunderna. Vem vet när vi får göra det här näst?

Trettiosju

Har varit och hälsat på gosigaste Konrad och syster idag. Vilket litet lyckopiller han är! Blir inte annat än glad i hans närvaro. Och så häftigt hur man ser en mini-caroline i honom, speciellt när han ler och kiknar med ögonen. Inte långt kvar till namngivningen nu. Får hoppas att vår lille plutt håller sig i magen tills dess!

I övrigt rullar v 37 på. Orostankar blandas med förväntan. Så nära men ändå så långt bort. Hur ser livet ut om 2 månader?

Sover konstigt på nätterna. Vaknar, kissar. Känner mig utvilad, somnar om. Vaknar igen, kissar. Somnar igen, men vaknar innan Oscars klocka. Pigg! Var är tröttheten? Är det kroppen som förbereder sig? I normala fall hade jag känt av detta, men icke. Studsar (så gott det går) upp ur sängen tidigt på morgonen. Mycket märkligt för en långsovare.

90,4 %

Då har lite över 90% av den här graviditeten gått. Helt galet, kan inte förstå att vi är så nära nu... Hur som helst har jag fortsatt att må bra och de värsta gravidkrämporna har (än så länge) lyckligtvis uteblivit. Det jag känner av mest nu är sammandragningar när magen blir stenhård samt små stickningar/knivhuggs-liknande känningar när jag brötat på för mycket. Var dock nere en sväng på förlossningen i Varberg idag. Fanns misstankar om  att vår lille krabat inte låg som önskat, men det visade sig att huvudet visst pekade nedåt. Så besöket slutade lugnt. Skönt!

Jobbade sista dagen förra fredagen för att gå på semester/föräldraledighet. Känns så himla bra att bara få fokusera på vad som komma skall, ladda och ta hand om mig själv. Kändes dock lite i hjärteroten att lämna M och "mina" barn med familjer. Fick väldans fina avsked i form av värmande ord, teckningar och presenter. Det där med uppskattning mår man bra av. Fint är att vi kommer återse varandra,  barnen är så nyfikna på vem det är som gömmer sig i magen så jag har lovat att komma och hälsa på när bebisen "kommit ut ur magen".

Kommande dagar/veckor ska jag varva ner. Har gått på någon övermänsklig energi sedan jag "gick hem". Flängt hit och dit, målat möbler, pysslat, köpt ditten och datten  samt socialiserat. Nu finns nästan inget kvar att göra. Laddningen kan börja, på riktigt.

Fina vänner överraskade med babyshower.

Någon känner visst mig...

Jag och kidsen avslutade med lite "dansstopp" och shufflande.

Hej 2018!

Då var vi över på andra sidan. 18. Välkommen!

Om förra året var ett annorlunda år är det nog ingenting mot vad detta året kommer att bli. Om allt går som det ska, ska ju jag och Oscar ha en liten bebis i maj. Helt galet! Bara tanken på det känns så overklig 🙈

Hur har jag mått hittills under graviditeten då?

Bra! (Ta i trä). Visst kände jag mig en aning illamående i början, men inte speciellt mycket egentligen. Aldrig så att jag behövt springa på toaletten. Någon extrem trötthet har inte heller existerat eller någon full blåsa som hållt mig vaken på nätterna. Denna avsaknad av symtom har snarare gjort mig orolig. Det upplevdes som många långa veckor (innan första ultraljudet) då jag verkligen kände tvivel. Kan en verkligen känna sig precis som vanligt och ändå vara gravid? Tydligen så kan en det! Att se den lilla krabaten på skärmen under ultraljudet var dock det som verkligen fick mig att fatta och bekräfta. Det ÄR på riktigt. Vi ÄR gravida! Lycka. 

Maten då?

Graviditeten har fått mig att uppleva en ny känsla. PANIKHUNGER. Tidigare har jag kunnat gå flera timmar på raken, utan att äta. Det var under en lång period i höstas fullkomligt omöjligt. Behovet gick från neutralt läge till MAT - NU, ELLER DÖ! på en sekund. Detta har dock bättrat sig något nu, tur för oss alla. Har inte haft några direkta cravings heller. Gurka och morot har dock stått ganska högt upp på listan, medan wokade rotfrukter i curry/vitlök (poppis på jobbet) varit en omöjlighet att få i sig. 

Humöret?

Ja, det har svängt lite hit och dit. Speciellt i början. Oscar och närmsta kollegan på jobbet var de som mest fick känna på det. Irritationen låg väldigt nära till hands, om man säger så. Detta har dock också bättrat sig. Nu känner jag mig mer lipig och skör för allt som komma skall. Kanske inte så konstigt när tankarna vandrar tillsammans med hormonerna fram och tillbaka. 

Nuläge:

Nu är vi inne i vecka 20. Magen har börjat puta ut som smått och blir allt svårare att dölja. Gravidbyxor på!