Igår var jag och Caroline på Lorensbergsteatern och såg på Svansjön - streetversionen av bounce-Benke-Rydman. Är fortfarande helt lyrisk! Att förmedla känslor och handling via dans och musik utan några som helst talade ord är helt fantastiskt. Jag vill se mer sådant. Och jag vill också dansa och virvla runt bland fjädrar på scen. Tråkigt att man gav upp det där. Dansade ändå (till och från) från 7 års ålder till 17. Sedan träffade jag Oscar, började jobba helger och prioriterade annat. MEN så kul det var, energin det gav och all cred man fick.
Ett av de starkaste minnena från danstiden var då vi (hela Danshuset) invigde Gothia cup-turneringen. Tänk er ett fullsatt Ullevi. En solig sommardag. Vitklädda dansare som står och laddar, precis som fotbollsspelarna, innan utgång på plan. Första tonerna av musiken och vi rusar barfota ut i eufori. Gräsytan täcks av dansarfötter, vi möter publiken och kör vår koreografi. Känslan efteråt var sjukt mäktig. Kan förstå att folk söker den kicken om och om igen.
Galet.
