Frans är i alla fall här och livet vi lever nu är något helt annat än tidigare.
Vid midnatt den 29 maj, bara någon minut efter BF-dagen, gick vattnet. Eller om det var slemproppen. Jag hängde inte riktigt med. Värkarna satte igång någon timme senare. Åkte till Varberg strax efter 04. När vi kom fram till BB var jag redan så pass öppen att vi begav oss rätt in till förlossningssalen. Min smärttröskel är tydligen helt sjuk? Förlossningen är något att det galnaste jag varit med om. Vilken styrka vi kvinnor besitter ändå. Och vilka enorma krafter kroppen har! Jag och lustgasen blev goda vänner, nästan så jag hade lite svårt att slita mig från den nya bekantskapen. Vilket märkena runt munnen bevittnade om i några dagar efteråt.
Slutligen; kl 10.29 den 29 maj tittade vår Frans ut! Vilken mäktig känsla att få upp det lilla knytet på bröstet.
(Att moderkakan sedan inte ville lossna och komma ut är en historia vi får ta en annan gång).
Nu är vi tre. Och vad sjukt rika vi känner oss. Och vad underbart det är att bli kär på nytt för varje dag som går. Hjärtat svämmar över och vill liksom bara explodera, gång på gång.
