Ett bidrag till förskoleupproret

Den här tiden på året är det som bäst på jobbet. Den där magiska känslan man hade för julen när man var liten infinner sig igen. Förväntningarna som lyser i barnens ögon speglar verkligen av sig på en själv. Det är så fint. Sorgligt nog kan man inte njuta fullt ut av detta. Barngruppens storlek samt stressen och pressen som kommer uppifrån av allt som ska göras och prackas på oss i förskolan bidrar till att stunderna med barnen inte blir sådär många och genuina som man hade önskat. Det är alltid något annat som måste prioriteras. Prioriteras före barnen. Hur sjukt låter inte det? Det är ju barnen vi är där för. Hur kunde det bli så skevt?

Det brinner i knutarna på förskolorna ute i landet. Det pågår ett "Förskoleuppror". Förskollärare ringer till facket och gråter förtvivlat över sin pressade arbetssituation. Vi hinner inte med. Vi känner oss otillräckliga. Kraven och arbetsuppgifterna är orimliga att genomföra med den situation vi är i. Och barnen! När ska vi ha tid med dem? Gränsen är nådd för längesedan. Experimentet vi utsätter våra barn för kommer bidra till en framtid av otrygga individer. Något som hela samhället kommer bli lidande av. Om detta får fortsätta tror jag att vi går mot en allt hårdare värld där allt fler människor kommer duka under och må psykiskt dåligt. Vi har skapat en förskola där den som gapar högst och mest får bekräftelse. Hur ska barnen annars bli synliga av sönderstressade pedagoger och föräldrar som jobbar alla dagar i veckan?

Grupperna är för stora och arbetsuppgifterna för många för att ge alla barn just DET de behöver. Vi pedagoger i  förskolan vänder oss ut och in och gör allt i vår makt för att göra vårt arbete så bra som möjligt. För barnens bästa - vår huvuduppgift. Hjälp oss då att göra detta möjligt och ta oss och vårt arbete på allvar - för barnen och deras/vår framtid.