Hajk och sånt

Känns som att jag typ har levt med jobbet de senaste dagarna. I lördags firade vi bland annat en kollega som fyllt 50. Det är tradition att "röva bort" de som fyllt jämnt, för att hitta på nåt kul, när de minst anar det. Kollegan i fråga är friluftsmänniska och det bidrog kort och gott till att vi överraskade henne i hennes hem i Gällinge för att sedan hajka genom hela jävla Gällinge och Ölmevalla skogen, typ. Eller "Gällinge möse" som det så fint kallas. Tiden var dock extremt felberäknad. Vi var ute och gick (och åt och drack och flamsade) i SJU TIMMAR. Jag skojar inte, SJU TIMMAR. Den största fysiska ansträngningen jag nånsin varit med om. Trodde jag skulle dö. Vi gick upp och ner för berg och kullar, över "kamelpucklar", i älgsbajs, genom sumpmarker och över ställen där ingen tidigare gått. Vad som hör till saken är att jag inte hade träningsvärk dagen efter??! HUR DET GICK TILL ÄR OCH FÖRBLIR EN GÅTA. Men vi hade (trots att vandring inte är min grej) kul tillsammans och vi avslutade dagen/kvällen med en fin grillning hemma hos B - något trötta, möra och lättpåverkade.

För en stund sedan kom jag hem från förskolans Gårdsfest. Vi hade tema marknad där vi sålde växter, betong och bakverk som barnen planterat, gjutit och bakat. Vi avslutade det hela med att sjunga för föräldrarna. Vår avdelning hade övat in  Popular med Saade. Barnen hade själva röstat fram denna att framträda med (såklart!). De gånger vi övat tillsammans på avdelningen dansade och hoppade de glatt. Nu när det väl gällde och vi skulle framträda för föräldrarna stod barnen bara helt stilla med stela miner. Någon rörde lite lätt på foten. Jag och kollegorna hoppade däremot som idioter och försökte förgäves få med oss barnen samtidigt som jag sjöng något slags solo för första gången i mitt liv. Mindre lyckat, men så kan det gå!