Bekräftelsebehov?

Jag spyr på Facebook. Det känns som att det allt mer handlar om att vräka ut sitt liv för allmän beskådan samt mäta sig med andra. Det eskalerar, blir bara mer och mer hela tiden. Dessvärre är det ett motvilligt gift som jag inte kan motstå. Jag måste gå in varje dag och se om det hänt något nytt. Egentligen hade jag velat låta bli, men jag kan inte. Jag kan ju missa saker. Hur sjukt är inte det då? För hur det än är skiter jag ju fullständigt i vart folk checkar in, vilka fester och resor de vart på, menlösa statusuppdateringar,  alla miljontals bilder på allt och inget och vilken musik de lyssnar på, på Spotify. Men bara för att möjligheten finns så måste jag titta. Och jag stör mig som bara den på mig själv. Varför kan jag inte bara avsluta det jävla kontot?

• Bilderna man lägger ut, lägger man inte ut för sig själv - utan för att visa andra. 
• Ställena man checkar in på, checkar man inte in på för sig själv - utan för att visa andra.
• Statusuppdateringarna om hur mycket man "älskar sin älskling", lägger man inte upp för sig själv - utan för att visa andra.

Listan kan liksom bara fortsätta... 

Vi verkar  lida av ett enormt bekräftelsebehov. Vad är det som gör att vi  måste visa alla andra vad vi gör hela tiden? Har vi så dåligt självförtroende? Räknas det vi åstadkommer inget alls om ingen annan ser?

Tragiskt, är ordet.

Med detta sagt vill jag poängtera att jag inte är bättre än någon annan. Jag lägger också upp bilder. Men jag förstår inte varför allt ska massproduceras så. För VEM gör man det?

Jaja. Där fick ni ta del av mitt alldeles egna lilla oreflekterade terapisamtal. Tack hej.