Om förra året var ett annorlunda år är det nog ingenting mot vad detta året kommer att bli. Om allt går som det ska, ska ju jag och Oscar ha en liten bebis i maj. Helt galet! Bara tanken på det känns så overklig 🙈
Hur har jag mått hittills under graviditeten då?
Bra! (Ta i trä). Visst kände jag mig en aning illamående i början, men inte speciellt mycket egentligen. Aldrig så att jag behövt springa på toaletten. Någon extrem trötthet har inte heller existerat eller någon full blåsa som hållt mig vaken på nätterna. Denna avsaknad av symtom har snarare gjort mig orolig. Det upplevdes som många långa veckor (innan första ultraljudet) då jag verkligen kände tvivel. Kan en verkligen känna sig precis som vanligt och ändå vara gravid? Tydligen så kan en det! Att se den lilla krabaten på skärmen under ultraljudet var dock det som verkligen fick mig att fatta och bekräfta. Det ÄR på riktigt. Vi ÄR gravida! Lycka.
Maten då?
Graviditeten har fått mig att uppleva en ny känsla. PANIKHUNGER. Tidigare har jag kunnat gå flera timmar på raken, utan att äta. Det var under en lång period i höstas fullkomligt omöjligt. Behovet gick från neutralt läge till MAT - NU, ELLER DÖ! på en sekund. Detta har dock bättrat sig något nu, tur för oss alla. Har inte haft några direkta cravings heller. Gurka och morot har dock stått ganska högt upp på listan, medan wokade rotfrukter i curry/vitlök (poppis på jobbet) varit en omöjlighet att få i sig.
Humöret?
Ja, det har svängt lite hit och dit. Speciellt i början. Oscar och närmsta kollegan på jobbet var de som mest fick känna på det. Irritationen låg väldigt nära till hands, om man säger så. Detta har dock också bättrat sig. Nu känner jag mig mer lipig och skör för allt som komma skall. Kanske inte så konstigt när tankarna vandrar tillsammans med hormonerna fram och tillbaka.
Nuläge:
Nu är vi inne i vecka 20. Magen har börjat puta ut som smått och blir allt svårare att dölja. Gravidbyxor på!
