Ciao Italia!

För en vecka sedan kom vi hem från den bästa resan. Min kärlek för Italien är bara ännu starkare nu. Och Oscar har fått nille på att vi ska köpa hus där. Vi får väl se när vi är pensionärer?

Flög som sagt till Rom och bilade upp mot Toscana och närmare bestämt Siena och Chianti området. Bodde på ett helt fantastiskt hotell/vingård med vinrankor en meter utanför dörren. Det var som att kliva in i en saga och det gick liksom inte att se sig mätt. Ingen bild kan någonsin göra landskapet rättvisa, istället råder jag alla till att åka dit. Bara gör't. Hade två ljuvliga dagar på Belvedere. Göttade oss i poolen, åt goda middagar med vin från området, bilade till lilla Castellina i Chianti, bevittnade tvångssyndrom (haha) och åt världens godaste frukostar med finaste korvarna och skinkorna.

Toscana/Chianti, från hotell Belvedere.

Dag tre åkte vi vidare till staden Cortona som låg hööögt upp på ett berg. Seprentinvägarna ringlade sig dit och utsikten där uppifrån var helt sjuk. Såg flera mil bort. Kändes som jag satt uppe bland molnen. Vilken eurofori vi fick när vi kom med bilen, närmade oss och insåg att det var dit upp vi skulle. Bodde på ett hotell mitt i den medeltida staden. Åt den godaste pizza jag någonsin ätit och hade en helt grym restaurangupplevelse på terrassen med utsikt över torget. Vi åt och drack som prinsar och betalade i princip ingenting. Under de två dagarna i Cortona åkte vi också till sjön Trassimeno de lago där vi (eller jag och Oscar som inte är så knussliga) badade. Gick liksom inte att göra annat när temperaturen står på 40 +. Okej att det var solkräm och skit i vattnet och varenda Italienare i hela staden var där. Vi bevittnade också världens hällregn i tryggheten under ett parasoll på en uteservering, där blev det en skön urladdning och vi blev fulla. Vi drack smaskig Sangria och gick på upptäcktsfärd i de branta kullerstensbackarna i den fantastiskt fina staden. Vi hölls också vakna på natten av ingrodd rök i rummet och en jamande katt i ventilationen.

Utsikt från Cortona.

Dag fem bytte vi region och åkte vidare till Umbrien. Där stannade vi de kvarvarande tre dagarna på en familjeägd lantgård mitt på Umbriens landsbygd med utsikt över det böljande kullarna. Varje nytt ställe vi kom till under resan tog oss verkligen med häpnad, SÅ. SJUKT. VACKERT. Vi möttes av stereotypen av den Italienska mamman, som inte kunde ett ord engelska, men som tog hand om oss från första stund. Hon dukade upp ett kakbord med kaffe och grejer och försökte få sagt att hennes son, som kunde engelska, snart skulle komma (vanligtvis hade de i stort sett endast italienska gäster där). Sonen kom tillslut och det visade sig att hela familjen var mist lika varm, har nog aldrig känt mig så välkommen på något annat ställe. Trots att restaurangen var stängd fixade de till en "enkel" lunch åt oss. Faten slutade aldrig komma in, snittar, bröd, vaktelägg, parmaskinka, korvar och pricken över i; Ravioli fyllda med någon ricotta-blandning och gårdens egna tryffel. Bara VA?! Har aldrig ätit sådan god pasta. Vi var helt lyriska och magarna helt sprängfyllda. Och hur mycket vi än åt tog maten på tallrikarna aldrig slut. "I Umbrien äter vi mycket". Jo tack!

De återstående dagarna gick åt till att fortsätta äta fantastisk mat, besökte en liten by uppe på berget där alla var Italiensk-talande (inte ens teckenspråk kunde hjälpa oss) där vi åt den godaste pannacottan någonsin (och jag som inte ens gillar pannacotta). Vi turistade i fantastiskt vackra Todi och shoppade i studentstaden Perugia. Vi hängde vid poolen, svettade sjöar och vandrade runt bland olivträden. Och bäst av allt, familjens två söner tog med oss på tryffeljakt! Upp i ottan gick vi för att hänga med Matteo, Luca och två belgare. Den lilla söta hunden, som såg ut allt annat än vad jag föreställt mig att en tryffelhund ska se ut, hittade lite tryffel men blev lite för distraherad av oss andra. Gick runt där i skogen och fick veta en massa som vi inte visste tidigare. Sedan fick vi följa med till familjens olivlund och vingård och blev ännu mera rikare på ny kunskap. Så mäktigt. Därefter tog bröderna med oss högt upp på en slänt till ett berg där vi såg hela dalen framför oss. Där dukade de upp croissanter, parmaskinka (som höll på att kväva mig) och andra goda grejer. Fin stund. Slutligen visade Luca (som är kock) hur man tillagar tryffel.

På väg till tryffeljakten.

   

Tidigt den åttonde dagen begav vi oss mot flygplatsen med aningens vemod. Alltid härligt att komma hem, men vilken resa! Kändes som att vi varit borta i minst en månad. Tänk att man kan uppleva så mycket på så kort tid. Nu sitter jag mest och dreglar över bilderna och är så himla glad att vi gjorde den här resan. Vi kommer tillbaka. Lätt.